Han hade surrat runt länge i den mörka lägenheten. Han hade vilat vid lampan i vardagsrummet, den ända ljuskällan. Han fortsatte sin väg för att hitta ut. Han kom in i det mörkaste rummet i lägenheten och satte sig på något bekant, en människa. Han små sprang fram över landskapet och stannade på något som var min näsa. Jag vaknde och vifftade bort honom. Han surrade dubbelt så högt som en vanlig fluga, han surrade runt i rummet men landade till slut Alltid på mig.
Jag blev nästan galen när han hållt mig vaken hur länge som helst. Då, pang! Nu finns det en fluga mindre i detta avlånga land.

Regnet har upphört och i två dagar har solen värmt oss. Inga fler våta skor när man kommer hem eller behov av regnkappor som inte finns.
Nu studsar jag runt i mina flipp flopp.



Här har vi dem, jag köpte dem i Italien, dagen innan vi åkte hem köpte jag ett extra par efter som de första är en aning (jätte) slitna.

Nu hinner jag inte skriva mer, i alla fall inte nu. Jag ska ut i solen.