Jag trodde aldrig att det skule pirra så mycket i magen när Charlie såg på mig. Jag trodde aldrig att som i en film skulle våra läppar mötas och jag känna känslan att gå på moln. Att dra mina fingrar genom hans tjocka, lockiga hår och lägga mig ner bredvid honom. Och sedan ligga där på hans arm men natthimmlen över oss med de miljoner stjärnor och mångubben som såg ner på oss. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna somna där, jag trodde aldrig att jag skulle kunna lite på nån igen.

Två personer, gick till en miljö full med orättvisor och känslan blev längtan.
Jag fick skriv-feber igår, jag bara skrev. Detta ovanför är en kort snutt av resultatet.
Den handlar först om Mimmi, som lämnades på barnhem som bebis. När det blev fullt blev hon utkastad och när berättelsen börjar vaknar hon hem i sitt nya hem, kollektivet.
En vanlig dag möter hon Charlie som precis som hennes slutade gå till skolan.
De båda har inga "riktiga" föräldrar och blir vänner.
När Charlie ska ge sig ut och leta efter sin mamma som enligt ett kort som först inte kom fram nu bor på väst kusten föjer Mimmi med. Men vad ska Hon göra när Charlie funnits sin mamma?
Och vad gör Han om inte mamman var som han trodde?