Döden, den känns så avlägsen. Jag är fortfarande ung och har måånga år kvar att leva. Men ändå så är jag rädd för döden ... Jag har kontrollbehov. Jag vill ha koll och veta allt ... Men döden, vad händer egentligen ..?
Jag sa till Alexandra häromdagen innan vi gick in till SO:n:
- Nu, sa jag. NU dog nån ... Jag väntade ... Nu föddes nån. Rätt fantastiskt?
Hon bara nickade, hon höll nog inte direkt med mig.

Idag har jag, många fått närkontakt med döden ...
På teatern idag som jag kom hem från för ett tag sen viskade min kusin, Ida innan vi börjat:
- Har du hört om det i skolan?
- Va, nej. Har det hänt något?
- En kille har dött ...
Mitt hjärta for upp i halsgropen. Tusentals tankar på bara några ynka sekunder for igenom mitt huvud: Vad det nån jag kännde? VEM var det?? Var det nån i min klass?!
Det var en kille i nian, sa Ida. Sista timmen då jag hade hål och var hos farmor och farfar hade massor av folk gråtit. Ida hade frågat en i åttan och hon berättade.
Killen hade inte varit i skolan på några dagar, hjärnblödning sa hon att det nog var ...

Döden kändes så nära. Jag har passerat den här killen i korridoren, hans saker ligger kvar i hans skåp, hans familj och vänner finns här. Han är död.
Att någon så ung, bara dör ... Det känns overkligt.
Jag undrar var han är nu, vad han tänkte när han tog sitt sista andetag. Om han fanns med idag när hans vänner grät ...

R.I.P.